Att vara tredjeårs elev är inte så kul alla gånger. För varje dag som går är vi ännu ett steg närmare den stora dagen. efter 11 juni behöver vi 10 veckor senare återigen sitta i skolbänken igen. nej då är vi fria, om man kan utrycka sig så? Nu består varje dag mer eller mindra av ångest.. vad man ska göra, vad man ska plugga vidare till så småningom, jobb, och inte minst sagt skolan. Nu förstår jag er som en gång tagit studenten, att det inte är så kul alla dagar. Folk som frågar- ja men du tar ju studenten nu, vad ska då göra, vart ska du plugga, vad har du för betyg..osv.. skit i det har jag lust att svara. men folk är ju bara nyfikna, precis som jag var förra året. men jag vill inte tänka på framtiden. jag vill mer eller mindre ta varje dag som kommer. inte hänga upp mig på t ex att den utbildningen måste jag komma in på, och jag ska bo där år 2020.. tror ni fattar grejen? Helst av allt skulle jag hela livet vara på resande fot, stanna i varje land under en lite längre tid, skaffa något strö jobb och ha en inkomst så man klarar sig. sedan när man tröttnar far man vidare till nästa land, och nästa. Vill inte bli fast i en stad med samma jobb i 20 år. jag behöver variation, jag tröttnar rätt fort på saker och ting. Vore inte det underbart, att bara resa runt hela livet?